Under en av mina powerwalks möttes jag av ett par kontraster som fick mig att reflektera igen. Jag går alltid minst 10 km vilket innebär rätt många varv i spåret runt Kusens Backe i Södertälje och då hinner jag tänka mycket. 

Under första varvet gick jag ikapp en man som verkade sparka på något. Vartefter jag kom närmare förstod jag att han systematiskt avlägsnade alla kottar som ramlat ner från träden och låg utspridda i spåret. Han missade inte en enda. Han sparkade på dem lugnt och metodiskt tills de hamnat utanför stigen. Mina tankar spann iväg medan jag traskade förbi honom och lämnade honom och hans mission bakom mig…

Varför rensade han stigen från kottar? De hindrade honom från att ta sig vidare på stigen så uppenbarligen var det något som triggade hans agerande. Det kan ju finnas hur många anledningar som helst. Min karta av verkligheten är ju inte densamma som kottmannens. Min hjärna fantiserade ihop några tänkbara anledningar till kottförflyttning:

• Han kanske bara just då tyckte det såg skräpigt ut på stigen, störde sig på det och valde att åtgärda problemet. 

• Han kanske var mer förutseende och såg en risk i att någon halkar på en förlupen kotte, ramlar och bryter röven. Bäst att eliminera risken.

• Han kanske var en pensionerad fotbollsspelare som passade på att leva sig tillbaka till forna glansdagar på fotbollsplanen och varje kotte som hamnade i gräset representerade bollen i mål.

• Kanske var det hans intention efter att ha vaknat på morgonen och tänkt: ”Idag ska jag gå ut i Kusens Backe och flytta kottar!”

• En kul och spontan distraktion. Ett tillfälle att stanna upp en stund bara för att sparka på några kottar. 

Hur som helst skulle kottarna bort! Jag tänkte att jag ska fråga honom när jag kommer ifatt honom igen på varv två. Det fick jag dock aldrig chansen att göra för jag såg honom inte igen under något av de återstående varven. Jag noterade dock att han inte hade slutfört sitt mission för det låg flera kottar kvar i spåret. 

Mina tankar fortsatte att spinna. Hade han gett upp för att det var för många kottar att ta hand om på en gång och bara gått därifrån? Tänkte han samla kraft och komma tillbaka och ta tag i kottavlägsnandet senare? Eller hade han insett att det troligtvis skulle innebära en livslång uppgift att avlägsna alla nya kottar som trillar ner? Förmodligen får jag aldrig veta svaren på dessa frågor. 

Jag började gå hemåt och precis vid den lilla gångbron över Maren, vår lilla avstickare från Södertälje kanal, stod en man med ett fiskespö. Jag reagerade på att han såg mycket irriterad ut och jag förstod snart varför. 

Varje gång en joggare sprang över bron slamrade det om plåtarna mellan brosektionerna. Rätt högt lät det, ingen tvekan om det. Flera personer sprang över under min korta passage och mannen svor högt varje gång. På ett plan förstod jag honom. Jag hade också stört mig på det höga slamret. 

Men tanken som dök upp i mitt huvud gick genast till storyn om hunden som gnällde på verandan. Jag har ”Nikofierat” den lite men här kommer den: 

Det var en gång en kvinna som ville leva lite sundare så hon började promenera till jobbet istället för att ta bilen. På vägen passerade hon varje dag ett villaområde och ganska snabbt noterade hon att vid ett hus satt det alltid en hund och gnällde på verandan. När hon bevittnat den gnällande hunden i en hel vecka tog nyfikenheten över och en dag när hon fick syn på hundens ägare valde hon att stanna upp. 

”Hej, jag har gått förbi ert hus varje dag i en vecka nu och varje gång jag går förbi sitter er hund och gnäller på verandan.” 

”Javisst, sa ägaren och log. Det är för att han sitter på en spik!”

”Vad?” frågade kvinnan förundrat. ”Men varför flyttar han inte på sig då?”

Ägaren tittade på henne och flyttade sen blicken till hunden. 

”Han är rätt bekväm med tillvaron och förmodligen gör det inte tillräckligt ont för att han ska flytta sig.”

Så, varför flyttade inte den fiskande mannen sig en bit längre bort från den slamrande gångbron? 

• Var det för att han var bekväm där han stod och hellre ville att folk skulle sluta slamra sig förbi honom? 

• Ville han egentligen flytta sig men visste av erfarenhet att fisken bara nappade just där och därför var han tvungen att stå kvar och irritera sig på slamret? 

• Eller var han helt enkelt bara ute efter svär-fisk?

Båda männen fångade mitt intresse under denna promenad av samma anledning. Min karta av verkligheten. Jag vill framåt. Jag strävar efter utveckling och ogillar att fastna bakom hinder eller bli motarbetad. 

Men, jag är människa. 

Hur många gånger har inte jag själv fastnat i kottavlägsning eller blivit bekväm och gnällt över spikar på verandan och landat i slammeracceptans? 

Jag försöker numera istället påminna mig själv att tänka utanför bekvämlighetsboxen och se bortom hindren. 

Samtidigt har jag en tendens att fastna i detaljer och därmed missa fallande kottar tills jag känner nåt hårt landa rakt i mitt rakade huvud. (Ofta i form av min kloka sambokotte Marion) Jag kan också sitta och gnälla över den stickande känslan av spiken i baken och oväsendet av slamrande plåtar. 

Allt handlar om balans. Om att navigera med medvetenhet om att det finns både risker och verkliga hinder. Om att identifiera dessa, eliminera de som kan elimineras, gå förbi de enkla och strunta helt i de inbillade. Allt beror på hur mycket man vill något och hur ont det gör, antingen att göra, eller att inte göra en insats. 

Att fastna bland fientliga kottar och lyssna på slamrande plåtar är ett val och gör man det av rädsla för att misslyckas kan man istället välja att vara nyfiken på om det egentligen finns några misslyckanden? 

Är inte allt bara feedback och lärande? Kan man inte bara välja att gå förbi hinderkottarna och fortsätta på stigen, längre bort från slamrandet istället för att fastna med att försöka eliminera alla kottar, verandaspikar och joggare? För de tar ju ändå aldrig slut. 

Edit: Svärfiskaren stod och svor åt slammerjoggare även dagen efter. Den här gången var han väldigt lik en gnällande hund. 

Jag avslutar mina funderingar med två frågor till dig: 

1. Sitter du på någon spik som inte gör tillräckligt ont och svär åt slamrande joggare?

2. Vilka kottar i ditt liv försöker du sparka bort?

Niko 

Cardia Content Coaching
”Från hjärtat - för nöjdhets skull”

Vill du också prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till toppen av sidan

Framtiden. Det ordet hade jag just skrivit in i dokumentet när mobilen ringde. ”Hej, jag heter Ebba Odén och jag ringer från framtiden.” Jag blev helt ställd och hjärnan slog frivolter. ”Framtiden”… ”Odén”, namnet låter nästan lite likt ”ödet”… Vad har då detta inlägg med Ebba och hennes företag Framtiden att göra? Förmodligen ingenting, men jag tror på universums synkronicitet och jag älskar sådana ”tillfälligheter”.

Ovanstående text skrev jag i ett inlägg med ”livsingredienser” 2021. Idag, 2026 letade jag upp inlägget igen och jag läser det med fem år äldre ögon. 

Då, 2021 - särskilt efter mammas död, hade jag tänkt mycket på vad jag ville med mitt liv.

Jag hade jobbat på samma företag i 32 år och trivdes där, och gör fortfarande, men det kändes som att jag ville göra något mer meningsfullt också. För mig själv och andra.

Jag hade under min viktresa märkt att jag gillar att ha något att sträva efter, ta kontroll över och fullfölja samtidigt som jag inspirerar och hjälper andra. Jag hade nått en normal vikt och lärt mig mycket på vägen.

 Jag hade t.ex. lärt mig varför jag vägt 130 kg. Jag har alltid älskat mat. Både att laga, bjuda på och själv äta. Det hade dock alltid varit viktigare att bli mätt än att äta nyttigt. Både hemma och ute. Jag älskar fortfarande en ”slafsig buffé” mer än en exklusiv ”Kanel-extrakt-glaserad sparris på uppfluffad ricotta-klutt”. Det ska inte heller vara märkligt som ”Älghudsbullar med tranlevergröt och kånkelbärssylt”. Jag tyckte det var svårt att hitta bra utbud däremellan. Nyttigt, gott OCH mättande. Finns det inga sofistikerade slafs-ställen liksom? Såklart det finns, men ni förstår min poäng.

Jag började dokumentera viktresan och samtidigt experimentera med maten. Jag hade lärt mig laga god, mer hälsosam mat utan att överdriva kaloriinnehållet. De gånger jag valde något ”slafsigt” kompenserades det av motsvarande motion. En bra balans helt enkelt.

Jag fick så mycket positiv respons från både bekanta och okända och folk bad om både tips och råd kring viktnedgång och recept. Så, utifrån det bad jag mina följare om tips på vad ”livsingredienserna” i bilden kunde skapa för recept på en fantastisk ”Framtid”.

En tanke, ett frö, ett steg i en ny riktning. Som min kloka sambo Marion påminner sina yogaelever; ”Som nybörjare är vi inte viga nog att med raklånga ben försöka nå tåspetsarna. Det tar ett tag av övning att nå resultat. Acceptera och utgå ifrån där du är just nu.”

Det tänkte jag göra…

Ett av stegen jag tog var ett mycket avgörande steg – jag kontaktade karriärcoachen Ewa Helander på KarriärCoacherna & NosDevelop. Hon hjälpte mig att identifiera saker som motiverade mig både i mitt jobb och generellt som människa:

- att utveckla och hjälpa människor och organisationer samt skapa struktur.

Ewa sa de magiska orden: ”Du kanske borde jobba som utbildare eller coach”. 

Jag fick helt enkelt hjälp med att få fram det som redan fanns inom mig och idag är dessa ord verklighet. 

Jag tittar på bilden med ”livsingredienserna” från 2021. När jag skapade bilden och texten visste jag inte att jag idag skulle sitta som coach och utbildare med en gedigen NLP-Trainercertifiering och komponera en blogg och ett nyhetsbrev som faktiskt är summan av mina tankar kring framtiden för fem år sedan. Ett nyhetsbrev med intentionen att nå dig genom fler än ett sinne – för att väcka en känsla.

 Med det sagt vill jag avsluta med att jag tror på att ställa sig själv 2 frågor: 

1. ”Vad ger mig energi just nu?”

2. ”Vad ger mig värde just nu?”

Om svaret på frågorna är ingredienser som du redan har mycket av i ditt liv, Grattis!

Om svaret på frågorna är ingredienser du saknar, fundera på vad din framtid innehåller.

Niko 

Cardia Content Coaching
”Från hjärtat - för nöjdhets skull”

Vill du också prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till toppen av sidan

Idag tog jag min sedvanliga 10 km powerwalk i Kusens Backe. Jag har sett det omkullfallna trädet som ligger precis bredvid spåret så många gånger och tänkt just den där tanken. Jag vet inte var jag hört eller läst det, men det är antagligen en rätt vanlig filosofisk fråga.

Jag har lätt att spinna vidare på mina egna tankar och så blev det givetvis även idag.

Om ingen har sett eller hört trädet falla, har det ens hänt då? Bevisligen, eftersom det ligger där längs spåret. Varför föll just det trädet och inte de runtomkring? Hade det svaga rötter? Stod det inte på stadig grund? Varför la det sig så fint längs med spåret och inte över det och blev ett hinder för mig? Var jag inte tillräckligt fast i min övertygelse om vad jag vill och därför föll jag?

Jaha, där kom den - metaforen. Såklart.

Det handlar ju inte om trädet som fallit utan om mig - och om att stå stadigt i mig själv - även när det blåser. 

Jag ser och hör budskap i många situationer och ställer en ansenlig mängd frågor till mig själv. Som nu, när jag ställer trädfrågan ur ett annat perspektiv: ”Vad tänker du när du tror att ingen hör och hur påverkar det dig?”

Vissa frågor kommer jag förmodligen inte att få svar på, men det gör dem inte mindre intressanta att tänka.

För tankar är kraftfulla. Du har säkert hört det här med tankens kraft förut.

Jag lägger mycket tid på att analysera tankar och vilken betydelse de har.

För oavsett vad jag tänker får det följder. 

"Det där verkar svårt, ingen idé att försöka, jag struntar i det"

Eller

"Det där verkar svårt, men jag gör mitt bästa och lär mig av det!".

Jag har lärt mig att våra föreställningar påverkar oss mer än vi tror. Hjärnan tolkar när vi föreställer oss något, och när vi faktiskt upplever det, på ungefär samma sätt. Därför spelar det roll vilka berättelser vi upprepar för oss själva och vad vi inbillar oss är sant.

Att dessutom uttrycka tankarna verbalt förstärker budskapet. Oavsett om någon är där och hör eller inte.

Precis som nu, du läser detta efter att jag skrivit ner mina funderingar. Du var inte där när jag tänkte dem.

För precis som trädet var där när det föll och förmodligen, om det hade haft öron, hörde hur det lät, är jag där och hör vad jag tänker. Varje gång.

Och jag väljer om jag ska falla eller gräva ner rötterna ännu djupare och stå stadigt i min övertygelse.

Och om jag väljer att falla, väljer jag om jag vill landa snyggt och prydligt längs vägen eller över den och bli ett hinder för mig.

För oavsett om ett träd låter när det faller utan betraktare - finns alltid DU där och hör dina egna tankar.

Jag väljer därför att omvandla min inbillning till "utbillning" i form av denna text så att du också kan ta del av mina tankar.

Niko 

Cardia Content Coaching
”Från hjärtat - för nöjdhets skull”

Vill du också prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till toppen av sidan

Rösten är välbekant. Jag har hört den i hela mitt liv. Tyvärr lyssnar jag ofta på den och håller mig själv tillbaka. 

”Ja, vilken grej! Det här kan du göra bra! Go for it!”

Det är samma röst. Jag lyssnar ofta på den också och gör saker som jag inte trodde var möjliga för mig. 

Rösten är min egen och jag har kommit underfund med hur det hänger ihop. 

När jag mår dåligt, har haft oflyt eller tänker negativt eller nedvärderande om något eller någon säljer jag negativitetspellets till röstmatningssystemet. Då göder det fler negativa tankar och dessa kommer ut som ifrågasättande och nedvärderande ord. 

När jag däremot mår bra, är glad och livet leker ger jag bort positivitetspellets till röstmatningssystemet. Då pollinerar de positiva tankarna de negativa som genast omvandlas till kreativitet och framåtblickande. 

Och ja, du läste rätt; negativitetspellets kostar. Massor. De kostar tid. De kostar lycka. De kostar kärlek. De kostar liv…

Medan positivitetspellets är gratis! De har dessutom en förmåga att locka till sig de saker som negativitetspellets kostar. 

Och en sak till jag kommit underfund med är att jag själv kan välja vilken typ av pellets jag vill mata systemet med. Inte utifrån blind överdosering utan som sund, självutforskande och medveten dosering. 

Nog med metaforer. Om du fortfarande läser har du kopplat att jag pratar om mindset. Att de egna tankarna och känslorna som dessa genererar är det som avgör vad jag gör och inte gör varje dag. Det handlar inte om att blunda för det negativa eller jobbiga, utan att välja att tänka utvecklande tankar, gärna med en gnutta självinsikt och ansvarstagande. 

Tanke, känsla och kropp är alla delar av samma system. Den del av systemet som är mest flexibel har också störst påverkan på systemet. 

Så, jag tror på att välja ett positivt men realistiskt tankesätt. 

Inte för att jag tycker att det är lätt. Vem fan tror jag att jag är liksom? Det är apsvårt när det känns tungt. 

Utan för att jag vet att när jag byter pellets blir det bättre, igen. 

Människor har sagt att de gillar det jag skriver. Att jag borde starta en blogg med tillhörande nyhetsbrev. Jag älskar ju att uttrycka mig så tanken har cirkulerat i huvudet ett tag. 

Cirkulerat och virvlat upp en blandning av pellets. Från: ”Ja! Do it! Folk vill läsa mina tankar” till: ”Vem fan tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja läsa vad jag skriver?”

Så jag valde i morse. Positivitetspellets. Detta är min första bloggtext till ”Insikter från hjärtat” 

Niko 

Cardia Content Coaching
”Från hjärtat - för nöjdhets skull”

Vill du också prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till toppen av sidan